Okategoriserade

Det är något som skaver. Jag tänker på den globala #metoo-kampanjen som så många kvinnor är en del av, inklusive mig själv. Det är mäktigt att uppleva att så många kvinnor från så många platser med liknande upplevelser av sexuella trakasserier eller övergrepp nu unisont säger nu räcker det.

I kölvattnet av det kommer förstås många anklagelser mot män som har begått dessa övergrepp. Det är ju svårt, för att inte säga omöjligt, att veta om det stämmer eller inte. Och missförstå mig inte, det är inte så att jag alls misstror de kvinnor som har polisanmält övergrepp. Alls icke. Jag vet vilken hög tröskel det är att ens våga tala om det. Mycket viktigt nu att hela kedjan inom rättsväsendet fungerar. Helt rätt att polisanmäla övergrepp, det är ju det man ska göra.

Men med det sagt så tycker jag också att det nu börjar övergå i en mobbliknande mentalitet i vissa stycken och det har jag väldigt svårt för. Det är ju kända män som har varit i media de senaste dagarna, Martin Timell, Lasse Kronér och Fredrik Virtanen är några av dem. Det känns viktigt att understryka igen att jag inte alls misstror de kvinnor som oberoende av varandra har vittnat om de övergrepp de utsatts för, bara tanken på att berätta om det de har varit med om måste ha varit jobbigt. Så jag hoppas att de får upprättelse.

De män som är skyldiga till övergrepp måste självklart ta sitt straff för det och ordspråket som man sår får man skörda känns rimlig i sammanhanget.

Det jag tycker känns obehagligt är mycket av det man nu kan läsa om i synnerhet på sociala medier. Som ett exempel av ett konto som började följa mig på Instagram, där de i sin biografi skriver ”Vi ska hänga ut alla äckliga män med makt! Posta era upplevelser här och häng ut dem!” och därefter har bilder på många kända män som alla är vita och där de också skriver i sina inlägg ”Vill du ha en vänsterpolitik utan rasistisk och fascistisk grund, tänk om och rösta på något annat.”

Jag har alltid haft svårt för de som verkar ha ett behov av att gruppera och kategorisera människor, oaktat kön eller andra egenskaper man har. Uttalanden som ”kvinnor är si eller så” eller ”det vet väl alla hur män är” gillar jag inte. I första hand är vi alla individer. Och bara för att man är endera man eller kvinna är det ju inte rimligt att dra alla över en kam. Vi är alla både olika och lika ibland.

Och alla individer har ett personligt ansvar för sitt eget beteende, det kan man inte skylla på någon annan. Under de senaste dagarna och veckorna har många personliga upplevelser och erfarenheter kommit upp till ytan igen, som till exempel när jag och en av mina kompisar cyklade till stan i Luleå under gymnasietiden. Det var sommar och varmt så vi hade shorts och en top på oss för att även få lite sol på oss.

Döm om vår stora förvåning som jag än idag känner då vi blev stannade av en polisbil med två polismän som sa åt oss båda att vi ”borde ta på oss kläder så att inga manliga bilister kör i diket”. Ungefär som att vi inte skulle haft några kläder på oss alls. Jag minns än idag känslan av att bli tillsagd av POLISEN och sen hur jag skämdes för att jag hade shorts på mig när jag cyklade på vägen. Tillintetgjord och ont i magen. Som att vi skulle ha gjort något brottsligt som cyklade till stan en sommardag.

Så här trettio år senare är det ju helt skruvat att manliga bilister inte skulle kunna koncentrera sig på bilkörningen (!) trots att ett par unga tjejer cyklade på vägen. Helt barockt. Och då blev det vi tonårstjejer som förväntades ta ansvar för vad de manliga bilisterna kanske kunde göra. Jag minns att jag och kompisarna pratade om detta redan då och hur sjukt vi tyckte att det var. Men sen stannade det förstås vid det.

Poängen är att jag menar att alla har ett personligt och eget ansvar för sitt beteende, det är väl knappast så att alla män inte kan kontrollera sina handlingar och tankar. Självklart inte. Och det är det som jag vill understryka, de allra flesta män håller inte på med sexuella trakasserier och övergrepp och då ska de inte dras över samma kam som de skyldiga.

För ta mitt exempel här ovanför och vänd på kuttingen, om vi hade varit två killar som cyklat i shorts, hade vi då blivit stannade av polisen för att få en tillsägelse om att ta på oss kläder för att kvinnliga bilister annars inte skulle kunna hålla sig på vägen när de körde förbi? Tror inte det.

Tänk om alla skulle kunna bete sig så som man vill att andra ska vara mot en själv eller sina nära och kära. Snälla och respektfulla. Det skulle ju räcka långt. Det är ju inte samma sak som att man håller med och är mesig, men det förstår ni ju såklart, kloka som ni är.

Men tänk bara så behagligt det hade varit att ständigt slippa ställa sig frågan ”vad är det för fel på folk?” när man läser nyheterna.

Trevlig torsdag!

Att bli dragen i håret samtidigt som den äldre mannen ställde sig tätt inpå mig bakifrån samtidigt som han gnäggade och frustade, i mötesrummet innan mötet skulle starta och när alla andra såg och tittade bort eller ner i sina papper.

Att få kommentaren om ett halsband jag hade på mig med en sten på – ”där skulle man ju vilja vara med sitt huvud” samtidigt som han log snett och pekade på mina bröst.

Att nån tror att man blir ”glad” eller ”smickrad” över att bli synad uppifrån och ned av en äldre man som sedan log och slickade sig om munnen under pågående möte.

Att… NEJ. Bara sluta. Lägg av. Och varje gång under alla år har jag inte orkat säga eller göra något utan valt att ta den enkla vägen att bara le och smått skratta bort det. Kanske mest för min egen skull, jag vet inte. Eller av rädsla för konsekvenserna. Tänkt att jag nog har gjort eller sagt något som fått männen att göra som de gjorde. Inte längre.

Under hela dagen idag har jag vägt fram och tillbaka om jag ska säga något eller inte. Tyvärr tyvärr tyvärr så är det så många kvinnor som utsatts för liknande saker, bara att titta på #metoo i sociala medier just nu. För det finns alltid en risk eller konsekvens av att berätta. Även om det bara är toppen på isberget och att det är viktigt att sätta ljuset på liknande beteenden som är oacceptabla.

Jag har en dotter och en son och önskar hett att ingen av dem ska behöva uppleva liknande saker, trots att jag med förnuftet förstår att det sannolikt inte kommer att bli så. Kanske det är ett steg på vägen åt rätt håll i alla fall, det här med att lyfta frågan och prata om det.

Jag har hittills aldrig mött någon enda man (eller kvinna) som tycker att det är okej att bete sig så mot andra. Och ändå händer det. Igen och igen. Så vad gör vi? Att så många väljer att dela sina upplevelser är ett steg som är stort att ta, fortfarande när jag skriver dessa rader så är det med fladder i magen. För trots att jag har varit med om ett otal liknande händelser sen jag var 16 år, så är det inte ett lätt val. Tankar som ”var det mitt fel?” eller ”sa jag något som orsakade deras beteende?” eller ”vilka kläder hade jag på mig?” dyker fortfarande upp.

Trots att jag med förnuftet vet att dessa mäns beteende måste vara deras eget ansvar, inte mitt.

Jag är så glad och tacksam över så många män som är vettiga och finns i min närhet, det är verkligen inte alla män som beter sig på det sättet. Det känns viktigt att understryka och framhålla.

Trevlig tisdag!