Åsa Ågren Wikström

Mentorskap och att få ge tillbaka

Publicerat den av agrenwikstrom

Andra advent är här och jag tycker om att tända ljus, vilket märks tydligt på mängden ljus som går åt här hemma just nu. Men levande ljus (under uppsikt förstås) är något som jag väldigt gärna vill ha, det är något visst med det. Idag är det grått väder och mängden dagsljus är försvinnande liten, men jag tänkte ändå tillsammans med maken ta en promenad om en liten stund. Allt dagsljus är ändå bättre än inget.

Både idag och igår har jag ägnat några timmar åt arbete, men snart börjar jag känna mig ganska klar för idag i alla fall. Jag brukar summera veckan som gick och förbereda mig inför den kommande på söndagar, och idag är inget undantag.

Boken som jag läste ut under veckan och även skrev några rader om i förra blogginlägget, av Björn Natthiko Lindeblad ”Jag kan ha fel”, har varit en sådan som stannat kvar i sinnet. På ett bra sätt alltså 🙂 . Den är skriven med sån värme och känns nästan som en filt för sinnet, och min amatörmässiga analys av det är att för mig så beror det nog mest på att det inte är en gör-så-här-så-blir-du-lycklig-bok. Utan mer med perspektivet ”så här gjorde jag”. Den handlar om författarens egen resa från ekonomisektorn via munklivet och tills idag, och det är så många tänkvärda perspektiv i den.

Veckan som gått har varit ganska intensiv med ganska många sammanträden, men också med en känsla av att många av oss nu börjar känna att julen och kanske lite ledighet stundar. Jag avrundade veckan med kanske det allra mest energigivande mötet för min del, nämligen i ett mentorskap där jag har den stora förmånen att få lyssna och bidra med mina erfarenheter och tankar. Som ni vet, ni som har följt mig en tid, så har jag genom livet och karriären haft egna mentorer under olika perioder och alla har där och då varit det jag behövde för att få andra perspektiv.

Det börjar vara ett tag sen sist jag själv hade en mentor, och det är kanske den mentor som sammantaget har betytt allra mest för mig. Att få ha förmånen av att få ta del av en erfaren och klok person som är genuint intresserad av att lyssna är en riktig gåva. Det är också en vänskap som betyder mycket och vi har fortfarande kontakt emellanåt. Senast vi hade kontakt så berättade jag om att jag nu får möjligheten att själv vara mentor och de värmande orden som jag då fick tillbaka bär jag med mig i hjärtat.

Som ni vet så är jag styrelseledamot i Moderatkvinnorna Sverige, och där ansvarar jag för vårt nationella mentorskapsprogram som vänder sig till kvinnor som har kommit en bra bit på väg i sitt politiska uppdrag. Som en fin bonus har jag också möjligheten att få vara mentor och känner att det är ett fint sätt att försöka ge tillbaka av det jag själv har fått ta del av under åren, på engelska har de ett fint uttryck som är ”Pay it forward” och det tilltalar mig.

Jag tycker också att jag själv lär mig varje gång jag får lyssna på en annan persons resonemang och bolla idéer i olika frågor, och jag känner mest att det är en förmån för min egen del. Men om jag också har möjlighet att lägga till mitt eget perspektiv med mina erfarenheter så är jag glad för det. Just dessa möten är något som jag ser fram emot varje gång.

En av många följder av coronapandemin är att tiden hemma kan ägnas åt en av mina favoritsysselsättningar, nämligen handarbete. Jag färdigställde ju som ni såg i förra inlägget tröjan som min son hade önskat sig och den kom fram som den skulle (puh) och han blev så glad över den (och jag!) 🙂 .

Just nu håller jag på med ett litet än så länge hemligt pyssel, men det är snart klart och då väntar nästa projekt. Jag har några olika varianter av garn hemma, så beroende på vad jag får lust att sticka som nästa sak så får vi se vilket garn som ska användas. Känslan av att ha garn som väntar på att få bli något användbart tycker jag om. Likaså om jag hittar några mönster (som jag gjorde igår kväll innan läggdags) så brukar jag spara dem som idéer och se om de blir av eller inte.

Det är lite samma sak som med träningen för min del, avsaknaden av prestation eller liknande är total och det är helt enkelt en avkopplande hobby. Nåja, under ett träningspass så är det för all del inte direkt avkopplande, men efteråt 😉 . Handarbetet är härligt att ha i händerna i tevesoffan och om man nu ska försöka se något positivt med denna pandemi, så är det att jag har fått både mer tid, lust och energi för mina olika intressen.

Sen är det ju bara att hålla i och hålla ut tills dess att vaccinet är på plats och att viruset slutar kontrollera världen. Och tvätta händerna.

Trevlig söndag!

 

Snart vänder det igen!

Publicerat den av agrenwikstrom

December är här och julen knackar snart på dörren. Jag som verkligen tycker om just december då jag får ta fram mina tomtar och julpynta, ser fram emot lite kommande ledighet också. I år blir ju inte julen alls som den brukar vara, och jag hoppas bara att alla håller sig friska så vi gemensamt klarar oss igenom denna tid med korta dagar och lite dagsljus.

Pandemin är förstås jobbig på många plan för de allra flesta av oss, främst förstås för att man inte vill att ens nära och kära ska drabbas, men också för de konsekvenser för hela vårt samhälle som vi ännu inte har sett slutet av. Vi försöker handla lokalt för att stötta handeln, vi vill ju ha kvar våra butiker och service när vi är igenom detta. Jag försöker också tänka bort att jag ”borde” laga helgmaten själv och istället köper vi take away från våra restauranger för att göra vårt för att bidra till en näring som har det jättetufft just nu.

Likaså så har jag försökt boka tider hos frisören med lite tätare mellanrum än vanligt, också det för att göra mitt lilla för att stötta företagen lokalt. Det blir ju förstås en win-win när man själv får en stunds ompyssling och sen känna sig lite fräschare även hemma 🙂 .

Som ni vet så brukar både jag och maken vanligtvis läsa ganska mycket, och vi brukar ta en regelbunden sväng förbi Åkerbloms bokhandel här i Umeå. Det gjorde vi i söndags också, och då köpte vi bland annat denna bok som jag tänkte börja med nu. Det är en rejäl tegelsten på nästan 850 sidor, så den största utmaningen blir nog att orka hålla den när jag ligger och läser innan sovdags 🙂 .

Igår kväll läste jag ut denna oerhört läs- och tänkvärda bok av Björn Natthiko Lindeblad. Den gav mig mycket, skratt (eller fniss åtminstone och varma leenden), några tårar och framför allt en känsla av ännu större tacksamhet. Läs den!

Pandemin och konsekvenserna av alla inställda resor som istället ställs om till digitala möten, gör ju att man istället får en hel del tid till förfogande hemma. För egen del så vet ni att jag tycker mycket om att träna, vilket jag försöker göra varje dag. För att jag kan och för att jag tycker att det är roligt och ger mig energi. Men tiden utan att resa har också medfört att jag för första gången denna tid på året på kanske femton år eller mer, faktiskt fick lust och ork att göra en egen pepparkaksdeg och sen dagen därpå baka pepparkakor.

Resultatet blev också riktigt gott! Så trots att ingen vill att pandemin ska fortgå, så försöker jag ändå tänka att så länge vi får vara friska så får vi ta tillvara på tiden hemma och göra annat istället.

I förrgår blev jag helt klar med tröjan som sonen har önskat och som jag sen stickat. Jag blev faktiskt nöjd med resultatet och nu är den på väg till honom i ett paket. Om vi har riktigt tur så kanske, kanske vi kan ses under julen. Det tror jag att de flesta av oss längtar till, att träffa sina nära och kära. Men tills dess så ser jag fram emot att facetima och ändå få se tröjan (och sonen förstås) provas! Det var så roligt att även han önskade sig ett handarbete av mig, dottern har fått några tröjor innan så det var kul att få ge något åt honom också.

Nu är det dags för nästa pyssel, men det är ännu lite hemligt så jag lovar att återkomma med det senare 🙂

På en av våra lunchpromenader kändes det så fint att kunna föreviga solen, låt vara något lågt stående på himlen, men ändå så välgörande! Jag gör mitt bästa för att försöka hinna med en sväng ute varje dag, särskilt nu när dagarna är så korta. Dagsljuset blir viktigare för varje år tycker jag, och det är ju något som vi i vanliga fall prioriterar på sydliga breddgrader just under den mörkaste perioden på året. Så blir det ju inte i år förstås, så då får man göra det man kan hemma helt enkelt. Men snart vänder det igen!

Trevlig torsdag!

Pågående paradigmskifte och dagens I-landsproblem

Publicerat den av agrenwikstrom

Imorse vaknade jag upp till ännu en grå novembermorgon, men konstaterade samtidigt att halva november redan har hunnit passera. Jag som nyss njöt av en fantastisk upplevelse i ett septembervackert Åre på min födelsedag (!). Detta märkliga år helt utan resor, ja förutom fram till februari förstås, som jag trodde ändå skulle kännas längre. Men det blev ett år där veckorna susar förbi i en ganska hög fart ändå.

Imorse och även igår kväll när vi gick och lade oss, så slog regnet mot fönstret och det kändes skönt att vara inomhus. I helgen som nyss har passerat har jag försökt låta jobbet, datorn och mobilen vila lite. Det var nämligen dags att röja i källarförrådet… Herre jösses så mycket grejer man samlar på sig, ibland undrar jag om man antingen har någon hamstergen eller har varit en hamster i ett tidigare liv 😉 . Och ändå är det inte så länge sen som vi tog tag i förrådet och rensade ganska skoningslöst, men det samlar på sig ändå.

Nåväl, nu är det mesta sorterat och kört till återvinningen, så det känns riktigt bra. Det kanske möjligen är lite skruvat, men jag ser faktiskt fram emot att skapa ordning och reda i förrådet. Var sak på sin plats liksom. Men sen brukar verkligheten ändå göra sig påmind och så blir det ändå saker som sätts in i förrådet där det finns plats. Låter som en fin kandidat till dagens I-landsproblem, jag inser det 🙂 .

För ett tag sen så unnade jag mig denna fina ljusstake som jag hade spanat på en längre tid och det är något visst med levande ljus som lyser upp. Ni vet ju att jag tycker om att skriva med penna och papper, så jag gav mig själv nya pennor och en ny bok att plita ner tankar i, just nu så finns det ju lite mer tid för det än under vanliga år, mest för att det inte är någon restid alls för tillfället. När vi röjde i förrådet så hittade jag några gamla böcker som jag skrivit ner några tankar i, och det är faktiskt lite kul att ha det sparat.

Skrivandet är lite grann som handarbetande och träning är för mig, nämligen fullständig avkoppling helt utan prestationskrav eller förväntningar. Det är ju enbart för mitt eget nöjes skull som jag gör det. Har du också någon hobby som bara är nöje för dig?

Träningen ja, det är verkligen så himla fint att ha avsevärt mycket mer tid för den just nu. Inte för att någon vill ha en pandemi, som dessutom har tagit rejäl fart och nu faktiskt skapar en rejäl oro för min del kopplat till smittspridningen och hur vi nånsin ska få bukt med den, men om man ändå ska försöka göra det bästa man kan själv under tiden och samtidigt hålla avstånd till andra, så är just träningen ett bra sätt tycker jag.

Vi har lyckats hålla i våra långpromenader på ett ganska bra sätt och jag kompletterar med bodycombat, rörlighetsträning och styrka hemma. Ibland har man inte så mycket energi, men då tänker jag att allt är bättre än inget. Särskilt nu när dagarna blir kortare hela tiden så gör jag mitt bästa med att försöka få till rörelse utomhus mitt på dagen för att få det lilla dagsljus som ändå finns.

Veckan som passerade har haft en hel del europeiskt fokus, i tisdags var det utskottsarbete i Regionkommittén med stort fokus på the Green Deal och sammanhållningspolitik. I onsdags var det regionledningsmöte med länets samtliga kommunledningar och regionens dito, där vi gemensamt diskuterade viktiga frågor för länet. Givetvis med största fokus på Coronasituationen och de skärpta restriktioner som infördes i tisdags. Allt för att försöka få kontroll på smittspridningen och undvika att människor blir svårt sjuka. I skrivande stund finns det ingen som behöver sjukhusvård för covid, men det kan ju ändras inom loppet av några minuter.

Parallellt med detta så hade vi överläggningar inför strukturfondspartnerskapets kommande möte kopplat till de utlysningar som återstår innan långtidsbudgeten i EU är färdigförhandlad. Fredagen avslutades med sammanträde med EPP Women, som samlar mer än sextio medlemsorganisationer från EPP (vår partigruppering på europeisk nivå). Som allt annat så blev det också digitalt, men med väl fungerande teknik denna gång. Bra överläggningar om kvinnors villkor i våra olika länder och på vilket sätt pandemin påverkar just nu och framöver.

Efter att ha haft digitala sammanträden och konferenser sen i mars, så lär man sig förstås en hel del om tekniken och vad som funkar, men även att mängden sammanträden markant har ökat under hösten. Kanske också det en sidoeffekt av minskat resande och att det är lättare för alla att hitta en timme eller två när man jobbar hemifrån. Det blir intressant ur ett historiskt perspektiv framöver när detta pågående paradigmskifte har trätt i kraft, jag kan tänka mig att det var något liknande när den industriella revolutionen skedde.

Denna måndag började jag med att gå igenom handlingar till ett av veckans många sammanträden, det ska jag fortsätta med om en liten stund. Det blir en ganska kompakt vecka ändå med regionala utvecklingsfrågor, infrastrukturfrågor på europeisk nivå, sammanträde med EU-beredningen på SKR, styrelsemöte med Upab (parkeringsbolaget) och länsförbundsstämma. Så summa summarum så ska jag göra mitt bästa för att få in träning och rörelse för att skapa ny energi. Men jag börjar nog med en kopp kaffe 🙂

Trevlig måndag!

 

Moderator, näthat och partiarbete

Publicerat den av agrenwikstrom

Idag har jag ägnat söndagen helt åt småpyssel hemma, en långpromenad med maken, tvättat och skurat lite på förmiddagen och så har jag för en stund sen avrundat denna vecka med en välgörande stund i bastun. Men allra först så började jag förstås dagen med att gratulera världens bästa pappa (jajamensan, min alltså 🙂 ) på Fars Dag! Eftersom vi inte kan ses för en fika fysiskt, på grund av dels Corona, dels på grund av avstånd, så skickade jag tillsammans med barnen en blomma istället. Man får göra det bästa man kan av en konstig situation helt enkelt.
Igår var det partiarbete som stod på agendan, det var föreningsledarkonferens och presentation av idéprogrammet för partiet. Det var en mycket matnyttig eftermiddag, men som balans i tillvaron så har jag inte ens öppnat datorn förrän nu denna söndag 🙂 .

I fredags så hade jag nöjet att i egenskap av att vara vice ordförande för Europaforum Norra Sverige, få moderera det utökade rapportörsmötet som gick av stapeln hela förmiddagen. Det blev en bra förmiddag med många intressanta talare från EU-kommissionen, Näringsdepartementet och även ett samtal med EUs arktiska ambassadör. Våra fyra nordligaste län har sedan 20 år samarbetat strukturerat i Europafrågor som är viktiga för del av landet och det har genom åren gett goda resultat.

Denna gång var det av väl kända coronaskäl som mötet hölls helt digitalt, men givet förutsättningarna så tycker jag ändå att det gick riktigt bra. Vi diskuterade EUs arbetsprogram för nästa år, EUs regionalpolitik och finansieringsmodeller, den gröna omställningen, landsbygdsutveckling och EU och Arktis. I slutet av dagen så kunde vi även fastställa en gemensam position för EFNS gällande vår syn på översynen av EUs arktiska politik. Summa summarum så var jag fylld av energi och glad efter förmiddagen och det var riktigt roligt att få moderera den!

Ibland när jag har en stund över så brukar jag scrolla runt lite bland olika kända bloggare för att dels få någon ny idé, dels lite ny inspiration eller något annat. Tidigare idag klickade jag in mig på Isabella Löwengrips blogg och det inlägg som hon hade skrivit idag fastnade som en tagg. Hon skrev om att hon haft ett uppehåll med sitt bloggande några dagar på grund av stora mängder näthat. Det är så upprörande och deprimerande att det finns människor som själva verkar få energi av att vara elaka mot en annan person, som de sannolikt aldrig ens har träffat. För mig är det helt obegripligt att man ens vill ägna sin tid åt att trycka ner andra. Faktiskt genuint helt obegripligt, för jag kan sätta en slant på att den största majoriteten av alla nättroll/elaka personer aldrig skulle våga säga samma sak direkt till den de skriver skit om.

Jag menar, av vilken anledning känner man att man måste vara elak mot andra? Är det för att de själva ska få känna sig bättre/överlägsna/ha någon konstig form av makt eller vad handlar det om? Själv har jag alltid fått lära mig att om man inte har något snällt att säga/skriva, så är det bättre att vara tyst. Eller tänk om de som har något märkligt behov av trycka ner andra skulle fråga sig om de själva skulle vilja få höra nedsättande saker om ens utseende eller annat? Typ använda sig av lite vanlig empati. Kanske är det för mycket begärt, men tänk om alla istället skulle ta en liten stund åt att skriva något vänligt till någon annan. Bara en tanke.

Idag blev det som sagt en långpromenad på förmiddagen med maken och det är vansinnigt skönt att solen fortfarande är framme och värmer! Dagarna blir ju oundvikligen kortare för varje dag nu, så det är värdefullt att komma ut en stund mitt på dagen för att ladda med dagsljus.

Veckan som väntar har ett (vad det verkar som i almanackan i alla fall) ganska lagom tempo, det finns ju alltid en miljon saker att göra och jag brukar ha en tendens av att både vilja och hitta ännu fler saker som man skulle kunna göra. Men jag har också lärt mig att det är bra att skriva ned dem när idéerna kommer och sen se om de håller, och sen välja om man ska gå vidare eller inte med dem. Livsvisdom 😉 .

Även denna vecka kommer att ha inslag av EU-frågor, på tisdag är det dags för utskottsmöte med Regionkommittén och det är en diger dagordning som ska avhandlas. Men de sista förberedelserna tänker jag göra imorgon inför det, ikväll så tror jag att det blir några varv på stickningen (tröjan till sonen) och kanske så hittar vi en ny serie att titta på.

Trevlig söndag!

 

Herrarna satte oss hit, budgetfullmäktige och nya vägar

Publicerat den av agrenwikstrom

Idag ägnar jag mig åt budgetfullmäktige i Umeå Kommun hela dagen, det är första gången sen Coronapandemin slog till som kommunfullmäktige har full bemanning. Från mars månad har det varit ett halverat antal ledamöter. Vi är på Folkets Hus i deras största lokal och alla har varsitt bord med långt avstånd till alla. Voteringssystemet är också annorlunda och är anpassat för detta.

Budgetfullmäktige som annars brukar vara i juni, hålls nu i oktober och det är förstås på grund av Coronapandemin och allt den har medfört. Jag är vanligtvis ersättare, men på grund av krassligheter hos några av våra ordinarie ledamöter så tjänstgör jag idag.

Under de senaste veckorna har vi Moderater i Umeå genomfört den nationella höstkampanjen för Maktskifte 2022. I lördags fick vi möjlighet att tillsammans kampanja mitt på dagen och vi passade på att förena nytta med nöje, så det blev totalt nästan åtta kilometers promenad totalt för min del.

Under veckan som har gått så har jag lyckats få till träning eller rörelse varje dag, så jag är nöjd med det. Det behövs för att orka med långa sammanträdesdagar, som idag med fullmäktige och imorgon med regionstyrelsen.

Det har varit fina dagar vädermässigt förra veckan, och just denna bild tog jag vid en lunchpromenad i slutet av förra veckan. Ganska kyligt men än så länge är det inte så många minusgrader, men det kommer förstås precis som det gör varje år. Imorse var det grått och dimmigt när vi promenerade till stan för dagens sammanträde.

Förra veckan läste jag denna viktiga men också tunga bok. ”Herrarna satte oss hit” av Elin Anna Labba. Den gick inte att lägga ifrån sig, så jag nästan sträckläste den. Trots att den lämnar ont i både hjärta och mage efter sig, så är det en vackert skriven bok med historia som inte får glömmas. Hur mörk den än är. Läs den.

Jag gjorde även klar min Sorbetcardigan förra veckan och jag kan bara säga att den är så skön att använda, lätt, mjuk och varm. På bilden saknas knappar, jag hade inga hemma som passade bra så det fick jag köpa. Jag köpte mer garn som jag visade i det förra inlägget, men det får vänta lite grann på att användas. Först ska jag göra klart den tröja som sonen har önskat sig.

Vilken fantastisk födelsedag jag fick i år! Åreskutan i det bästa tänkbara vandringsväder!

Detta märkliga år då det allra mesta har fått nya förutsättningar jämfört med bara så sent som förra året, så får man göra vad man kan för att dels hitta nya vägar att göra det man måste, som digitala möten och andra former av kommunikation, dels använda tiden till annat än att vara på väg till möten eller uppdrag.

För min del har det medfört ökad tid för att hinna med att läsa fler böcker, handarbeta i ökad utsträckning och att få mer tid till träning och rörelse. Man får ställa om och jobba efter nya förutsättningar som pandemin har tvingat fram. Det går att hitta fördelar med nya sätt att jobba på, även om det som med det mesta innebär att förändra hur man tidigare har gjort.

Trevlig måndag!

 

Stick och spinn under hösten

Publicerat den av agrenwikstrom

Hösten rullar på och nu är det smått otroligt att mer än halva oktober redan har passerat, det känns som att hösten blev längre än vanligt men det är nog mest för att första snön ännu inte har kommit. Förra året vid dessa dagar hade vi ett vitt snötäcke och det blir en helt annan upplevelse av årstiderna då. För min del kan snön gärna vänta ännu ett tag, hösten är ju min favoritårstid som ni vet. Jag tycker mycket om att åka skidor också, men det här med att ha snö inne i stan är ju mest ett omak. Inte för att man får välja förstås, men tänk ändå om man kunde låta snön falla i skogen och i skidbackarna och i skidspåren, där det gör nytta alltså, och bara där 🙂 .

Det som möjligen är ett litet minus med denna årstid är ju det faktum att dagarna blir kortare och mörkare, och just dagsljuset blir mer och mer viktigt för min del för varje år som går. Så jag försöker passa på att åtminstone få en liten stund utomhus varje dag för att få en god dos av dagsljus. Gärna i kombination med rörelse också, det är ju det allra bästa. Men när naturen är så färggrann som just nu, som på bilden här ovan, så känns det så härligt att vara ute. Det är som att naturen verkligen vill krama ut det sista innan vintern kommer.

Förra helgen fyllde maken år och på hans födelsedag så gjorde vi ett besök i hans födelsestad, Sollefteå. Det blev en fin resa dit och vi hann se allt han ville uppleva igen. Som barn har man ju oftast en annan bild av där man växte upp, så det är kul att i vuxen ålder kunna promenera runt och uppleva staden igen. Vi hade tur med vädret också, apropå att hösten kan bjuda på en stor variation av just det. Men, uppehåll och till och med sol fick vi, så det är bara att tacka för det. Särskilt med tanke på hur mycket det regnade dagen före och efter, men då skulle vi mest köra bil till och från så då gjorde det inte så mycket.

Riktigt vackra vyer över Ångermanälven också!

Vindstilla ger spegelblanka vyer!

Man får en god bild av sin egen historia när man kan promenera runt och se de ställen som maken har vuxit upp på sina första år innan han flyttade till Örnsköldsvik, och vi summerade en rejäl dos steg på stegräknaren när dagen var slut och vi hade firat honom med en god trerätters middag tillsammans. Helgen blev en fin paus i arbetet för oss båda.

Denna arbetsintensiva period känner jag att det blir ännu mer viktigt att planera in någon form av rörelse eller träning varje dag, helt enkelt för att ha ork och energi att genomföra uppdragen på så bra sätt jag kan. Det blir ju också en vana att få röra på sig, en vana som jag trivs mycket bra med. De dagar då jag har många och ganska krävande digitala möten (ja, alltså att det är digitalt kräver mer menar jag, inte alltid sakfrågorna på sammanträdena 🙂 ) så blir det en bra grej att gå ut en stund. Imorse började jag med ett sammanträde redan klockan åtta och om en stund är det dags för nästa, så efter det ser jag fram emot att kunna avrunda fredagen med någon form av rörelse.

Jag stickar just nu en kofta i merinoull-silke som nog är bland det skönaste garn jag har jobbat med, och därför kunde jag inte låta bli att köpa lite mer av samma sort fast andra färger. De kommer att få vänta en stund på att bli använda, först ska jag sticka en tröja till sonen som äntligen (!) har önskat sig en tröja. Handarbete påminner litegrann om träningen för mig, för precis som med träningen så är det själva träningen jag gillar och tycker är rolig, inte nödvändigtvis att det behöver resultera i något särskilt som tävling eller liknande. Att sticka är ungefär samma sak, jag tycker om att sticka och göra saker men behåller sällan något själv utan tycker mer om att sticka åt andra. När de dessutom uppskattar det så värmer det gott i hjärtat. Om du också gillar att sticka så kan jag tipsa om denna sida som jag först började följa på Instagram och sen gick vidare till deras webb, Stick och Spinn heter de. Snabb och bra leverans med hög kvalitet på garnerna. Klicka in där vet jag!

Nu är kaffekoppen urdrucken och det är dags att fortsätta jobba en stund inför nästa uppdrag.

Trevlig fredag!

 

Regional utvecklingsstrategi, elflyg och möte med infrastrukturministern

Publicerat den av agrenwikstrom

De senaste veckorna har varit ganska arbetsintensiva och för min del har denna vecka haft mycket fokus på regional utveckling och infrastruktur. Just nu pågår det politiskt arbete med den regionala utvecklingsstrategi, eller RUS som den också brukar kallas. Den innevarande RUS(en) gäller från 2014-2020 och i november ska regionfullmäktige besluta om den nya RUS(en) som ska gälla 2021-2030. Det förberedande arbetet med detta har påbörjats redan 2018 och har under vägen fram till nu haft en mängd olika workshops, seminarier och annat som en stor del av länets olika aktörer har deltagit i. Många har också engagerat sig i remisserna och inkommit med inspel, synpunkter och kommentarer.

I torsdags hade vi RUN, regionala utvecklingsnämnden, där detta var ett av 53 ärenden på dagordningen. Samtliga partier yrkade bifall till tjänstemannaförslaget fast med tilläggsyrkanden från oss i oppositionen. Det framtagna förslaget är också det som har knådats och jobbats igenom tillsammans med en stor bredd av länets aktörer, ingen nämnd, ingen glömd. Men, även om vi är till stora delar eniga om mycket, så finns det också delar som vi från Moderaterna ville lägga till i nästa RUS. Till exempel så menar vi att det saknas en del gällande närproducerad mat i länet och landet. Vi vet att svensk mjölk- och köttproduktion har betydligt lägre klimatpåverkan än andra länders produktion. Jämfört med världssnittet har svensk mjölkproduktion 44 % lägre utsläpp och utsläppen från svensk köttproduktion är 25 % lägre än genomsnittet i EU.

I Västerbotten finns det goda förutsättningar att producera ännu mer livsmedel än vad som görs idag, och jordbruket har en viktig roll för en levande landsbygd. Vi ser också att en ökad produktion – oavsett om det är mjölk- eller köttproduktion – skulle kunna skapa många nya jobb. Betande djur håller landskapen öppna vilket är viktigt för den biologiska mångfalden. Skogen och ett hållbart skogsbruk är sådant som vi jobbar för och som måste utvecklas.

För oss är det mycket viktigt att den än så länge S-V-MP-styrda regionen ändrar sig och istället bejakar en ökad valfrihet och en utvecklad välfärd genom att fler företag ska kunna startas och drivas inom välfärdssektorn. All snedvriden och osund konkurrens måste upphöra. Vi vet att det är företagen och företagandet som är grunden för vår gemensamma välfärd. Det är företagen som skapar arbetstillfällen och tillväxt vilket i sin tur ger skatteintäkter till regionen och kommunerna. Därför är det avgörande att se till att fler jobb skapas för att Västerbotten ska fungera för alla. Fyra av fem nya jobb skapas i småföretag, och företagen i Västerbotten som har närmare 69 000 anställda bidrar tillsammans med 18,9 miljarder kronor i skatt varje år.

Vi Moderater ser att en hållbar besöksnäring har framtiden för sig och Västerbotten har mycket goda förutsättningar att ytterligare utveckla sina olika besöksmål och destinationer, oavsett om det gäller natur- och vandringsupplevelser (som jag mycket varmt kan rekommendera alla) eller stadsturism. Men för att besöksnäringen ska kunna utvecklas och fortsätta sin tillväxt så krävs det god infrastruktur och tillgänglighet till alla trafikslag. Vi menar att en fortsatt utveckling av direktflyg till olika destinationer, utvecklandet av framtidens elflyg och säkerställandet av färjeförbindelser är några av de viktiga delarna för att detta ska kunna ske.

Detta var några av våra viktigaste tillägg som vi Moderater yrkade på vid nämndens sammanträde i torsdags. Tyvärr så avslog S-V-MP detta, väntat förstås, men ändå trist att de inte instämmer i detta. Men vår politiska process fortsätter ända fram till regionfullmäktige i november, så vi jobbar vidare med detta förstås. Det lär nog bli en god debatt om Västerbottens framtid på fullmäktige och det ser jag fram emot.

Veckan inleddes med ett bra möte med infrastrukturminister Tomas Eneroth och vi hade bra diskussion och samtal gällande länets förutsättningar, både nu och framöver. Jag lyfte viktiga frågor för länet som vikten av flygplatserna i länet och landet, särskilt att utveckla såväl Arlanda som Bromma. Men även de regionala flygplatserna och framtiden kopplat till allt som händer inom elflyg just nu. Finansiering är ju alltid det som till syvende och sist avgör och jag passade på att ta upp EU-perspektivet på detta, särskilt som långtidsbudgeten i EU för de kommande åren ännu inte är helt beslutad. Men vi hann även diskutera annan infrastruktur som hamnarna och såklart vägstandarden med hastighetssänkningar. Det är alltid bra att kunna samtala om dessa frågor och att få en stund för just detta.

 

I tisdags så fick jag möjligheten att i rollen som styrelseledamot i Kvarkenrådet och som vice ordförande för Regionala Utvecklingsnämnden i Västerbotten, tala om elflyg och möjligheterna för regionen. Projektet som har startat heter FAIR (Finding Innovations to Accelerate Implementation of Electric Regional Aviation) och syftar till att skapa förutsättningar för regional flygtrafik med eldrivna flygplan, och projektet hade en kick-off där jag var en av talarna från Sverige och Finland. Mycket trevligt och ett välordnat arrangemang av projektledarna. Det är ännu ett inspirerande samarbete mellan många aktörer i Sverige och Finland!

Det är också mycket roligt att se vilket stort intresse det var för detta evenemang och det var ett deltagande som vida översteg arrangörernas förväntningar. I ”vanliga” fall, dvs utan en pågående pandemi, så skulle detta ha genomförts antingen i Sverige eller Finland på plats, men nu blev det en proffsig produktion från både studion i Umeå där jag och merparten av talarna fanns, från en studio i Vasa och så var moderatorn med via länk. Så tänk ändå vilka möjligheter som digitaliseringen medför! Istället för att behöva helt ställa in så kunde vi ändå tala och få till nästan samma sak som om vi alla hade varit på samma ställe.

Som synes så tycker jag verkligen att det är både roligt och inspirerande att få delta i så intressanta sammanhang med framtidsfokus. Bilden här ovan kommer från Kvarkenrådet (tack för lånet!). En god infrastruktur är det som ger förutsättningar för tillväxt och utveckling vilket i sin tur är det som får människor att vilja och våga starta företag och sen anställa. Fler jobb ger ökade skatteintäkter, fler jobb i en mängd olika branscher bidrar också till att en region blir attraktiv att leva, verka och bo i. Det är en av anledningarna till att jag är så intresserad av flyg, båt, bil, tåg och andra sätt där människor kan hitta nya sätt att träffas och komma fram med spännande saker som utvecklar länet och landet. Infrastruktur for the win! 🙂

Trevlig söndag!

 

Churchill, arbetshelg och oktoberfärger

Publicerat den av agrenwikstrom

Denna helg har fått bli en arbetshelg, så är det emellanåt. Det är verkligen ingen fara med det, men det gör också att åtminstone jag uppskattar ledig tid ännu mer. För min del så har jag ju ett jobb och uppdrag som jag tycker om och det underlättar ju såklart. Men med det sagt så förstår ni också att man ibland har mer eller mindre stimulerande uppgifter som också ska klaras av.

Veckan som kommer ser jag fram emot, särskilt på tisdagen då jag ska medverka som talare på ett seminarium om elflyg och förutsättningarna för detta i vår region. Som med det mesta kring detta så sker det på arbetsspråket engelska vilket gör att jag får ta lite extra tid att hitta rätt uttryck. Men jag känner att jag har mina stolpar eller punkter klara kring det, så nu får det vila en stund och så ska jag finslipa lite senare idag. För mig brukar det funka bra att skriva ner det man har tänkt sig, gå igenom det och sen låta det ligga till sig lite innan de slutliga justeringarna.

Jag brukar tänka på Churchill vid såna tillfällen, han lär ha sagt om att hålla tal ungefär något i stil med att om jag ska tala någon eller några timmar behöver man knappt förbereda sig, men ska man tala några minuter så krävs det många timmars förberedelse. Det ligger mycket i det tycker jag. Att förbereda sig inför sånt gör man av respekt för de som lyssnar och förhoppningen är ju förstås att de ska få någon behållning av det man säger.

Igår sprack det upp och vi fick ännu en vacker höstdag här i Umeå, så på eftermiddagen tittade jag och maken på varandra och bestämde utan att knappt behöva säga något att det fick räcka med jobbandet till förmån för en långpromenad. Helt rätt beslut om ni frågar mig.

Vilka färger naturen bjuder på nu, lite synd bara att bilden inte riktigt gör verkligheten rättvisa.

Än så länge har vi ovanligt många plusgrader för att vara oktober, och jag njuter av det så länge det varar. För som ni vet, Winter is coming… Fyra årstider har ju sin tjusning, ja förutom november kanske 😉 men annars så går det ju att hitta ljuspunkter i naturen året om. Även om hösten är och alltid har varit min favorit av årstiderna.

Ändringen i temperatur och väder gör ju att man får tänka till litegrann kring vilken sorts träning som blir aktuell, och om det inte är alltför många minusgrader så funkar det ju att springa ute även på vintern. För min del är det mörkret som nog är den största utmaningen, med tanke på att det är svårare att både se och synas ute i mörker. Reflexväst är införskaffad, min gamla var av karaktären one size fits all så den rymdes man nästan två personer i 🙂 . Nu har jag en som är mer anpassad både för mig och för träning så det ska nog funka bra.

Igår så fick jag en ingivelse om att kanske delta i en utmaning, eller Challenge som alltfler börjar säga. Den är totalt sex veckor och ganska uppstyrd gällande träningen, så jag ska titta lite mer på den och se om det är något som lockar. Jag tycker ju om träningen i sig, och har aldrig lockats av något särskilt mål, så risken som jag känner med ett färdigt program är att det kanske blir ett ”måste”. Men som sagt, jag ska kolla på det och sen bestämma om det är något för mig. Fokus på just denna utmaning var kondition, rörlighet och styrka, så ganska allround ändå. Och dessutom sån träning som man kan göra hemma, så det hamnar på pluskontot.

Som ni vet går ju tiden fort och om sex veckor närmar vi oss julen…

Trevlig söndag!

 

Klassiskt höstväder, nordiskt samarbete och en stjärna till mamma!

Publicerat den av agrenwikstrom

Den här veckan har det känts som att det har gått hittills ungefär två dagar, typ måndag och då borde det vara tisdag idag, men här är vi och det är fredag. Det känns ändå skönt att förra veckans lilla paus med födelsedagsfirande med familjen och fjällvandring med maken gick att få till. Denna vecka hade det inte funkat. Hittills har min vecka bestått av regionala utvecklingsfrågor, hälso- och sjukvårdsfrågor, regionstyrelsefrågor och idag är det fokus på infrastruktur och nordisk samverkan.

Det är Kvarkenrådet, där jag är styrelseledamot, som idag håller årsstämma och har beslutat om att lägga ner sig själv för att istället bilda nordens första EGTS. Det står för Europeisk Gruppering för Territoriellt Samarbete och är kärnan i den mångåriga samverkan som Sverige och Finland har haft. Basverksamheten för Kvarkenrådet är att främja gränsregionalt samarbete, vilket görs genom olika samarbetsprojekt och strukturer. Kvarkenrådet är ett av Nordiska ministerrådets officiella gränsregionala organ, och genom att vi nu bildar EGTS så ser jag fram emot ökade möjligheter att driva viktiga frågor på nationell, nordisk och EU-nivå.

Som ni vet så är Vasa Umeås närmaste stad, med bara åtta mil emellan oss. Ett väldigt konkret resultat av mångårigt arbete är den alldeles nya och miljövänliga färjan som byggs för att trafikera mellan Umeå och Vasa. Den är sjösatt och nästa år tas den i drift. En milstolpe! Det är vår blå motorväg mellan Sverige och Finland, eller som det också ingår i – Motorways of the Sea. På sikt ser jag fram emot att en fast förbindelse kan bli verklighet. Infrastruktur är förutsättningen för att såväl våra invånare som regionen ska kunna utvecklas och genom en god infrastruktur så är jag också övertygad om att fler ser vår region som mycket attraktiv att investera i. Det är som ni förstår mycket hårt arbete under lång tid som ligger bakom infrastruktursatsningar, jag menar hur länge har vi inte pratat om Norrbotniabanan till exempel? Och än är den inte klar. Så uthållighet med en tydlig vision är nyckeln till att nå framgång.

Oktober har inletts igår och denna vecka har det varit behagliga temperaturer men med ganska klassiskt höstväder med dis och dimma. Men jag tycker ändå att det har sin tjusning, som när Umeälven blir så här trolsk till exempel. Det är nästan som att man får en känsla av Ronja Rövardotter och alla småknytt som finns i den sagan 🙂 . Många möten och långa sammanträden digitalt tar mycket kraft, så jag försöker varje dag få in åtminstone en promenad. Ibland får man en timmes paus på eftermiddagen innan kvällens sammanträde, så då försöker jag passa på att få både luft och rörelse. Både för att jag tycker om det och att jag känner att jag har nytta av det. Ofta hinner tankar både landa och sorteras under en promenad eller annan träning.

Jag fortsätter att njuta av min födelsedag förra veckan och igår fick jag en present av mig själv 🙂 . Helt fantastiskt att få fylla jämnt, det rekommenderas varmt! Skämt åsido, det var helt enkelt dags för nya löpardojor då mina nuvarande har gjort sitt och funkat väl under många mil. Dessa Asics ser jag fram emot att få minst lika många mil tillsammans med. Dessutom tycker jag att de är snygga!

Jag fick så många fina presenter från familjen och det som ändå ligger närmast hjärtat är att få umgås med dem alla och så denna fina ask som mamma har sytt. Det är ett sånt perfekt hantverk att jag funderar på om man ska nämnas använda den. Hon har sytt såna åt barnen tidigare och nu fick jag en i jättefina färger! Allt är handgjort och som en fin bonus när jag öppnade asken så hade hon sytt en mjuk ask också. Tusen tack fina mamma! Hennes kunskaper om att sy är helt outstanding. Men så har hon sytt ända sen jag var liten (och det börjar ju vara några år sen nu… 😉 ) och utöver kläder och annat så har jag fått åtminstone fler än tio balklänningar och brudklänning. Vilken stjärna hon är!

Nu är det strax dags för en kopp kaffe innan nästa sammanträde med Kvarkenrådet och nu kikar till och med solen fram litegrann. Eftermiddagen kommer också att ägnas åt infrastruktur men i form av elflyg, även detta är Kvarkenrådet involverat i. Det hade varit trevligt att kunna ses fysiskt med våra finska vänner, men som läget är nu med pandemin så får det förstås vänta.

Trevlig fredag!

 

Så himla härligt att fylla 50 år!

Publicerat den av agrenwikstrom

Nu har det blivit lite längre sen jag senast uppdaterade bloggen och det beror faktiskt till den största delen på att jag har haft några dagar med lite ledighet för att passa på att fylla jämnt. Tänk om någon hade sagt till mig att det skulle vara så himla härligt att fylla 50 år! Detta inlägg kommer mest att bli några fina dagar från min härliga fjälltur med maken, jag har sparat massor av fina minnen från den som jag tänkte ha till mörkare dagar som stundar när vintern så småningom är på gång.

Vi körde till Åre i Jämtland på söndagen och fick några dagars underbar vistelse ute i fjällen. Bilden här ovan är från min födelsedag och det jag hade önskat mig var fint väder den dagen. Och som den önskan slog in! Solen sken från en nästan helt klarblå himmel, temperaturen var helt optimal och nästan ingen blåst alls. Vi vandrade upp till Åreskutan för en fin tur, helt otroligt vackert ute i september! Färgerna sprakar och med solen som förstärker allt vackert var det nästan som att vandra i en tavla.

Som synes så räckte det fint med några enstaka lager med kläder, vädret var verkligen helt suveränt! Molnen drog in först på eftermiddagen, så vi fick oss en mängd höjdmeter och kilometer i benen under dagen. Senare på kvällen så åt vi mycket gott tillsammans på en av Åres restauranger. Som ni vet så går tiden snabbt och jag konstaterade att det var många år sen senast jag var i Åre. Första gången var det 1986 och sen i början av 1990-talet, så snacka om utveckling i Åre sen dess! Det är imponerande att se hur mycket som har byggts och som även nu både byggdes och renoverades. Utveckling som andas framtidstro.

Jag fick alldeles för fina presenter av maken utöver den härliga vandringen och på kvällen åt vi hur gott som helst tillsammans! Det blev verkligen en superfin födelsedag för min del.

Utöver det helt magnifika vädret på min födelsedag så fick vi även ett par finfina dagar ute i naturen. Veckan inleddes dock med rejält hård vind lite högre upp i terrängen, som ni kan se på mitt hår 🙂 . Trots det så är det ändå skönt att vara ute och röra på sig, och det är verkligen lager på lager som gäller och att ha lite extra kläder i ryggsäcken. Vi har nöjt oss med dagsturer och då behöver man ju inte bära lika mycket på ryggen. Efter många års vandring så har vi nu för första gången investerat i ett par vandringsstavar och jag gillade dem mycket. Framför allt att man blir mer rörlig i axelpartiet då man använder stavarna. Ser mycket fram emot att vara ute med dem framöver.

När vi anlände till Åre så checkade vi in och sen passade vi på att besöka Tännforsen som är Sveriges högsta vattenfall. Vilka naturkrafter! Vi gjorde även ett besök vid Ristafallet som var så häftigt att se. Det är även där som man har spelat in vissa delar av Ronja Rövardotter fick jag veta, det är lite kul med sån kuriosa tycker jag. Mäktigt är det i alla fall.

Alltså september…!

I helgen som gick så fick jag den kanske allra finaste födelsedagspresenten av familjen, nämligen en dag tillsammans med alla för att hinna prata, äta gott, spela spel och skratta ungefär hur mycket som helst. Hela familjen samlades vilket inte är så lätt när alla är utspridda från norr till söder och vanligtvis har fulltecknade almanackor. Men nu gick det och alla kunde komma! Vilken härlig kvalitetstid tillsammans, det värmer fint i hjärteroten.

Det går inte att missa vilket år det är som gäller i alla fall 😉 . Fler bilder än så blev det inte men minnena och känslan finns sparade ändå. Fastän jag redan hade fått min present, ni vet min fina mountainbike, så hade familjen ändå hittat några väldigt speciella presenter till mig och de är jag så himla glad för! För er som inte ännu har hunnit fira er 50-årsdag så är det verkligen något jag varmt kan rekommendera 🙂 .

Sen har jag fått otroligt många fina grattishälsningar från när och fjärran, via sociala medier, sms, face time och telefon. Dessutom i brevform i brevlådan och det är riktigt fint att tänka att de har tagit sig tid att välja och köpa ett kort, sen skriva fina hälsningar, fixa ett frimärke och posta kuvertet. Till mig. Så glädjande och värmande! Så TACK alla fina för det!

Hela dagen idag har jag använt denna fina energi till att göra det som står på min att-göra-lista och det är just nu inte lite. Men med veckan och helgen i varmt minne så är det nu bara att kavla upp ärmarna och ta itu med resten av veckan, det mesta av dagens beting är nästan klart och det är skönt att vara i fas med planen.

Trevlig måndag!